Det föll mängder av snö från himlen i tisdags.
"Lappvantar" kallade min mamma sådana flingor.
Stora.
Lätta.
Lurviga.
Småfåglarna blev som tokiga - fick så brått, så brått att proviantera.
Ville väl få så mycket som möjligt i fågelmagarna innan kvällen och natten kom.
Natten som skulle bli kall.
Koltrasten är en riktig klumpeduns när det gäller att äta på talgbollar och från fågelautomaterna. Han tycker bäst om att få sina äpplen och solrosfrön serverade på marken.
Men både äpplen och de solrosfrön som vi lägger ut på marken var försvunna i nysnön.
Koltrasten satt länge och funderade.
Vägde för och emot.
Risken att missa en landning mot chansen att hinna få lite i magen innan mörkret kom.
Han försökte några gånger och flaxade alldeles förtvivlat med vingarna. Sittpinnarna är inte riktigt dimensionerade för en trast! Han valde till slut att klamra sig fast direkt vid matöppningen.
Att vingen fastnat i en liten gren bekymrade honom inte det minsta, han proppade magen full med vingen upphängd på grenen bakom. Det var kanske det stöd han behövde för att klara av svårigheten med att äta ur en automat!
Talgoxar och blåmesar - som vanligt svårfångade i ögonblicket.
Fladdrande som hysteriska fjärilar i snöfallet.
Medan den här lilla raringen nyfiket tittade på omvärld och snöfall med sina stora ögon.
Såg lika fjäderlätt ut som snöflingorna när den burrade upp sig i kylan.
Och så blev en tunn gren till en liten gunga år rödhaken, som vaggade upp och ner några gånger innan han beslöt sig för att flyga hem till sig.
Var nu det är någonstans...
God kväll säger skogseva.